Någonting som jag har funderat på är de förflutna. Jag kommer ihåg när jag var 13 år. Intresset för killarna kom, finnar, tandställning, fixa ögonbrynen, och i mitt fall och på "mintid" så skulle man antagligen raka bort än att plocka bort ögonbrynen. Jag började få fet hy, jag hade tjockt jävla hår och såg ut som en jävla pudel. Jag hade världens dåligaste självförtroende och jag var knubbig. Jag mådde väldigt dåligt då, som levde i min egna lilla värld där min personlighet fick spegla sig istället för utsidan. Jag har alltid varit klassens clown, hur dåligt jag än mådde och hur ful jag än kände mig.
Jag undrade alltid varför ingen kille vände sig om och tittade på mig. Och då försökte jag bli mer roligare och spexade mycket.
Nu, idag, så förstår jag verkligen hur dåligt jag mådde då. Och att se den här bilden gör ont. Man kan se i mina ögon att jag inte mådde bra. Hur rolig man än var, och hur mycket man än visade att man var glad och skrattade hela tiden visar hur tom jag verkligen var då.
Den här bilden är en reminder för mig.
Under dessa år som man har levt, och så mycket man än har förändrats så kommer den där lilla jobbiga känslan tillbaka nångång då och då.
Det absolut viktigaste beslutet som jag fattade just då var att jag skulle förändras. Se livet på ett helt annat sätt.
Varför ska JAG dra ner MIG SJÄLV för? Sluta tycka synd om mig själv och ta tag i problemet! Det var nog de absoluta viktigaste beslutet jag någonsin gjort.
Jag är fin så som jag är, en kropp, ett ansikte och en kaxig attityd kan vem som helts ändra, men inte personligheten.
Personligheten reflexerar på vem DU är, hur du än ser ut! Att ändra ett självförtroende är så otroligt svårt, men jag lyckades.
Jag lyckades hitta en gnista i mitt liv, och det var just träningen. De är ingen som bryr sig om just de, bara du själv. Det är bara du som kan tävla emot dig själv. Du själv är den största konkurrenten som du någonsin kan ha.
Det är otroligt hur mycket träningen hjälpte mig. De är väl så att alla vill väl se bra ut, alla vill ha den där platta magen eller dom där definerande armarna. Men så såg inte jag på träningen.
Jag mådde bra!
Jag orkade mer, blev piggare och självförtroendet växte när jag insåg att jag hade gått ner 10kg med min egna hjälp. Jag kunde äntligen andas, jag tränade för att det var kul, jag tränade för att jag mådde bra utav de. Jag gjorde de för min egna skull. Jag sket i va andra tyckte. I slutändan så är de ändå personligheten och gnistan i ögat som "alla andra" ser. Några fläskhandtag stoppade inte mig.
Och såhär ser jag ut idag, efter flera år efter den dagen jag fattade mitt beslut. Man växer, man ändras, och jag är stolt över mig själv. Du är vacker, de är din inställning och din attityd som driver dig framåt. Varför gå och gnälla och må dåligt när du kan ta tag i problemet själv. De är bara DU som kan ändra den inställningen. Och de är värt de, tro mig. Belive-fucking-me.
You make me smile like the sun, fall out of bed, sing like a bird dizzy in my head, spin like a record. Crazy on a Sunday night.
You make me dance like a fool, forget how to breathe, shine like gold, buzz like a bee. Just the thought of you can drive me wild. OOH YOU MAKE ME SMILE ♥
